Täna maandus lennuk koduväljakul - Tallinna lennujaamas. Täiesti uskumatu, et ühe lühikese hetkega sai 10 kuud selja taha jäetud. Uskumatu, et see aeg läks nii kiiresti. Mulle ei jõua see ikka veel kohale. Uskumatu on ka see, et ma pole Eestis olnud veel 24 tundigi, aga pean tunnistama, et see aeg tundub pikem. Ainus, mis meenutab aja lühidust, on kohvrihunnik toanurgas. Aeg oleks nagu paigal seisnud. Ja siis muidugi see, et ma ei sõidagi varsti nende juurde tagasi. Kogu see värk lihtsalt ei tundu lõplik.
Rootsi pinnal sai kõigiga hüvasti jäetud, kursakaaslastega oli õhtusöök Yolaine juures. Kinkisid mulle rootsi märgiga pusa järgmiseks EM'iks :D Pere(de)ga sõime eile õhtust...meeleolu oli natuke kurb, aga mingil põhjusel ei valanud pisaraid keegi. Jag trodde att jag inte klarar det...2 gånger var jag på väg att falla i gråt, men jag klarade det. Jag tycker att resan hem gick för lätt, alltså det har varit ganska lätt att komma igång här fast jag inte gjort mycket. Men jag förväntade mig att det skulle vara svårare. Jag har fortvarande känslan av att jag inte vet var jag hör hemma. Jag tror att det beror på höstterminen då jag förmodligen börjar plugga. Lite pinsam att säga men jag tror att det blir bra.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar